– Jag hörde ett reportage i Radio Stockholm om att paddla kanot från inlandet på Södertörn och ut i havet, så jag köpte en bok som hette Stockholms vildmarker för att få inspiration till resan. När jag sedan läste boken upptäckte jag att det finns flera urbergsgrottor i Stockholms län. I boken fanns även källhänvisningar och telefonnummer till Stockholms Grottklubb och till Sveriges Speleologförbund, berättar Mats Nilson.

– Det är ganska välorganiserat. Riksförbundet sköter utbildningar, till exempel när det gäller säkerhet, och lokalklubbarna tar hand om nya medlemmar och ordnar utflykter.

Själv har han varit engagerad i Stockholms Grottklubb sedan tidigt 1990-tal, en förening som i dag har runt 150 medlemmar.

– Sedan dess har jag blivit involverad i det mesta, från styrelsearbete till att ha gjort en hel del häftiga resor, både i Sverige och utomlands. Vi har bland annat åkt till Sveriges största grotta, Korallgrottan, som ligger i Jämtland, vid Ankarvattnet och Stora Blåsjön. Det är verkligen häftigt. Den är jättestor, och bäst att besöka på vintern. Då är det torrast och minst vatten därinne. Det finns även en övernattningsstuga där som man kan bo i, så får man åka skidor över fjället för att ta sig dit, säger Mats Nilsson.

Vad är det som lockar mest med grottorna?
– Jag tror att det är spaningen efter det okända och att få se vad ingen annan har sett. Det är oftast fantastiska miljöer, både utanför grottorna och inuti. Framför allt när man har varit inne i en grotta nästan ett helt dygn och kommer ut. Även om det är vanligt svenskt skitväder så känns det som om du kommer ut i en tropisk djungel när du kommer ut och ser allt det gröna. Det är ganska mäktigt faktiskt.
 
Själva upptäckarglädjen och att ta sig till platser där ingen eller endast ett fåtal människor har varit konkretiserar Mats Nilson med ett exempel från Lummelundagrottan på Gotland.

– Där fanns en underjordisk sjö och dykarna kom ingen vart. Men någon hade hört om hur någon i Thailand hade kopplat en tandemcykel till en pump och pumpat ur grottan. Så vi byggde en pump med någon slags cykelanordning med pedaler och kedja, eller egentligen var det mer ett vevparti med diverse stålställningar som var monterbart. Som alla flitiga föreningar tiggde vi till oss materialet, säger Mats Nilson och berättar vidare.

– Vi släpade pumpen ungefär 700 meter in i grottan. Det tog 50 minuter för fyra friska grabbar att släpa in det och med rätt utväxling blev det ganska bra fart på den och vi lyckades faktiskt tömma sjön så att det var möjligt att ta sig vidare. Det visade sig att det fanns en rejäl fortsättning på grottan, det som kallas det fossila systemet.

Utöver att stilla upptäckarhungern ger intresset upphov till både nya spännande bekantskaper och givande resor.

– Man träffar väldigt många olika människor, allt ifrån geologer och professorer till it-tekniker och busschaufförer. Man får i princip hålla på med forskning eftersom det bedrivs en hel del vetenskaplig forskning i grottorna. Och man lär sig även en hel del om geologi, säger han och berättar om två speciella resor.

– Vi var i en grotta på Färöarna, det var nog den mest exotiska. Det var grottor som låg långt ute i havet som vi åkte båt till, det var riktigt häftigt. Och förrförra sommaren var vi ett stort gäng som var nere i Pyrenéerna. En rätt intressant aspekt på grottorna är att de faktiskt var våra första hus. Går du in i en katedral kan du tänka på det. Det finns många religiösa byggnader som har sina arkitektoniska motsvarigheter under jorden med pelare och droppstensdraperier. Så är det framför allt nere i Europa.

Vad är den mest udda företeelsen du har stött på inne i en grotta?
– För några år sedan höll vi på att gräva ut en grotta i Stenhamra på Gotland. Vi grävde oss 18 meter ner i en grotta och uppe på en nisch som hade legat fritt låg det människokranier och en hel del djurben. De var lite kontaminerade efter att ha legat där, så det var svårt att använda kol 14-metoden, men arkeologerna trodde att fyndet var från medeltiden.

Hur reagerar man då?
– Det är nog mer fascination än skräck och förundran. Vi ringde Riksantikvarieämbetet och så kom det ett gäng arkeologer dit och tittade på benen.

För den som vill prova på grottlivet, krävs det en massa material då eller är det bara att kliva in?
– Det är i princip oömma kläder och en hård hjälm som gäller. Man kan ha pannlampa också, men de viktigaste reglerna är att man har minst två ljuskällor. Regel nummer två är att man aldrig går in ensam i en stor grotta. Det är ungefär som på fjället, man talar alltid om när man går och hur länge man blir borta.

Har du någon användning av intresset i jobbet?
– Nej, men det omvända. Vi använder mycket it och ny teknik för att göra bra mätningar och för att få det på papper på ett snyggt och läsligt sätt. Det är stora system och det skulle vara omänskligt att rita ihop dem, men tack vare it kan vi få en 3d-bild av grottsystemet.

Vad säger dina kollegor, har du försökt locka över någon?

– Ryktet går ju, men jag har inte försökt locka med någon. Jag försöker skilja på jobb och fritid. Däremot har jag stått på vildmarksmässor och lockat över nyfikna och så har jag guidat folk i Stockholms största grotta, Klövbergsgrottan, i Tyresö. Jag försöker att vara med på någon grej om året. Och som medlem i ett grottförbund har man tillgång till hela världen som bekantskapskrets, så åker man någonstans får man alltid tips om vilka grottor som finns.

Att det är ett stort engagemang som ligger bakom Mats Nilsons grottintresse vittnar hans chef Per Berggren om.

– Hans lycka är att komma in en måndagsmorgon sönderskrapad på händer, rygg och knän. Då har han ett stort leende i ansiktet. Han är riktigt vetgirig och är en pigg jäkel som slänger sig in i vad som helst, så han är hängiven även på jobbet. Men det måste man nog vara om man kryper runt i grottor på sin fritid, säger han.