Föreställ dig att du är en av de första som lyckas få en Iphone 5 i dina varma små tassar. Tänk dig att du, ett par dagar efter att du fått den, ska plocka med dig den på vägen till jobbet och upptäcker en skråma på baksidan – eller, hemska tanke, en repa på skärmen.
Första repan på en ny pryl: Den sorgen. Smärtan. Det känns nästan som om du förstört din leksak.
Sen, långsamt, något slags halvdeprimerad lättnad.
Nu är det liksom ändå kört. Du kan börja leva på riktigt och inte vara konstant försiktig och tänka lika mycket på hur du varsamt och ömt hanterar telefonen.
Men ändå, det gör inte riktigt lika ont efter första repan, men vi när någon slags dröm om att våra leksaker borde kunna fortsätta vara fina.
Ju mer designade och läckra och blanka prylar vi gör, desto känsligare blir de. Och det syns så mycket mer när en blank metallyta får en smäll, blir mycket större kontrast än på en gammal plastnalle.
Det gör så mycket mer ont när en stor pekskärm får en repa.
Om jag var mer konspiratoriskt lagd skulle jag fundera på om min halvannanårsgamla dator mycket medvetet tillverkats med ett konstigt plastmaterial som repas och miss-färgas och slits bara man andas på det.
Det var inte länge den såg ny ut. Vit är den också.
Mycket suspekt.
Telefonglas ska vi inte ens tala om – hur många vänner har du som går omkring med ett spindelvävsmönster av sprickor på fronten av sin Iphone? De går sönder och de är bökiga att fixa.
Även vi själva blir känsligare. Hakar upp mer av vår personlighet i våra prylar. I snygga telefoner. Det blir viktigt vad de säger om oss. Vi lägger dyra pengar för tunna smäckra glänsande manicker.
Och sen döljer vi den exklusiva designen i fula fodral. För att skydda den. De är klumpiga och gummiaktiga.
Det är något underbart absurdistiskt i det, att vi skyddar en pryl för att den ska fortsätta vara snygg – hypotetiskt, hemligt därinuti.
Det är som något slags utslag av det där förväntningssamhället som Micael Dahlén beskriver i boken Nextopia.
Vi bryr oss egentligen inte om själva prylen, om hur den ser ut och hur den kan användas, utom om idén om prylen, det eviga orörda vackra tillståndet som vi bara upplever i vår egen fantasi. Vi vet att egentligen är den läcker, smart och fantastisk, och det är det som räknas.
Om vi skulle få för oss att plocka fram grunkan ur fodralet skulle den vara jungfruligt vacker – men det skulle vi aldrig göra, för då skulle den ju kunna råka illa ut. Men vi vet. Vi förstår att uppskatta skönheten som ingen annan ser.
Det är samma skit med repskydden. De där plastfilmerna som kräver sin tungan-rätt-i-mun och helst ett renrum för att slippa bubblor. Och som ser ut som satan och gör skärmen halvt oläsbar så fort de blivit lite slitna, vilket de blir på en halv vecka. I teorin bättre än repor – i praktiken lika fult.
Jag väntar bara på att folk ska köpa, säg, en ny läsplatta och genast tejpa in den i bubbelplast. Så den inte ens går att använda.
Men den är fin och tunn och orepad där inuti, och det är det som räknas.
Julia Skott är journalist med inriktning
på sociala medier och teknik.
Första repan på en ny pryl: Den sorgen. Smärtan. Det känns nästan som om du förstört din leksak.
Sen, långsamt, något slags halvdeprimerad lättnad.
Nu är det liksom ändå kört. Du kan börja leva på riktigt och inte vara konstant försiktig och tänka lika mycket på hur du varsamt och ömt hanterar telefonen.
Men ändå, det gör inte riktigt lika ont efter första repan, men vi när någon slags dröm om att våra leksaker borde kunna fortsätta vara fina.
Ju mer designade och läckra och blanka prylar vi gör, desto känsligare blir de. Och det syns så mycket mer när en blank metallyta får en smäll, blir mycket större kontrast än på en gammal plastnalle.
Det gör så mycket mer ont när en stor pekskärm får en repa.
Om jag var mer konspiratoriskt lagd skulle jag fundera på om min halvannanårsgamla dator mycket medvetet tillverkats med ett konstigt plastmaterial som repas och miss-färgas och slits bara man andas på det.
Det var inte länge den såg ny ut. Vit är den också.
Mycket suspekt.
Telefonglas ska vi inte ens tala om – hur många vänner har du som går omkring med ett spindelvävsmönster av sprickor på fronten av sin Iphone? De går sönder och de är bökiga att fixa.
Även vi själva blir känsligare. Hakar upp mer av vår personlighet i våra prylar. I snygga telefoner. Det blir viktigt vad de säger om oss. Vi lägger dyra pengar för tunna smäckra glänsande manicker.
Och sen döljer vi den exklusiva designen i fula fodral. För att skydda den. De är klumpiga och gummiaktiga.
Det är något underbart absurdistiskt i det, att vi skyddar en pryl för att den ska fortsätta vara snygg – hypotetiskt, hemligt därinuti.
Det är som något slags utslag av det där förväntningssamhället som Micael Dahlén beskriver i boken Nextopia.
Vi bryr oss egentligen inte om själva prylen, om hur den ser ut och hur den kan användas, utom om idén om prylen, det eviga orörda vackra tillståndet som vi bara upplever i vår egen fantasi. Vi vet att egentligen är den läcker, smart och fantastisk, och det är det som räknas.
Om vi skulle få för oss att plocka fram grunkan ur fodralet skulle den vara jungfruligt vacker – men det skulle vi aldrig göra, för då skulle den ju kunna råka illa ut. Men vi vet. Vi förstår att uppskatta skönheten som ingen annan ser.
Det är samma skit med repskydden. De där plastfilmerna som kräver sin tungan-rätt-i-mun och helst ett renrum för att slippa bubblor. Och som ser ut som satan och gör skärmen halvt oläsbar så fort de blivit lite slitna, vilket de blir på en halv vecka. I teorin bättre än repor – i praktiken lika fult.
Jag väntar bara på att folk ska köpa, säg, en ny läsplatta och genast tejpa in den i bubbelplast. Så den inte ens går att använda.
Men den är fin och tunn och orepad där inuti, och det är det som räknas.
Julia Skott är journalist med inriktning
på sociala medier och teknik.
