Äntligen har regeringen vaknat till liv och väckt frågan om elektronisk röstning vid val. Justitieministern inser nu vikten av att modernisera valsystemet och anpassa det efter dagens väljare.
Visst finns det en hel del frågetecken hur det hela ska ske på ett absolut säkert sätt. Politiken har flyttat in i de sociala medierna, i debattforumen på näten och i medierna på nätet. Att också rösta digitalt är ett naturligt steg i utvecklingen. Finns det en tillräckligt stark politisk vilja, går säkerhetsriskerna med all sannolikhet att minimera.
Ett annat förslag som brukar dyka upp någon gång per år är att låta riksdagsledamöterna votera digitalt. Personligen är jag kluven inför digital votering, kanske för att jag själv har erfarenhet av att vara så kallad kvittningsman för Folkpartiet. Det var till mig folkpartiets ledamöter skulle vända sig om de inte kunde närvara vid en votering, inom politiken kallas det att man ”kvittar ut sig”.
Att votera är något av det viktigaste som förtroendevald, att avslå eller bifalla nya lagar och förordningar tillhör uppdraget. Därför var det märkligt att se hur lätt många ledamöter tog voteringarna, de ville hem till barnen, de ville hinna med ett tidigare flyg och så vidare.
En ledamot ringde mig från Västindien och meddelade att hon tagit semester två veckor! Tar man så lättsamt på ett så seriöst uppdrag kan man ifrågasätta om ledamoten ska vara ledamot. Andra använder kvittningar när de inte vågar ta ställning i en fråga, smidigt eller hur? Gruppledarna använder ibland tvångsutkvittningar när de tror att någon ledamot ska gå emot partilinjen, finurligt eller?
Digital votering skulle tvinga alla ledamöter ta ställning i varenda votering, kanske skulle det också leda till att ledamoten röstar mer självständigt. Vem minns inte den dramatiska FRA-voteringen sommaren 2008, då nästan hälften av riksdagens ledamöter oförklarligt kvittat ut sig. Partipiskan ven i korridorerna och FRA-kritikerna försvann mystiskt en efter en.
Låt oss leka med tanken att dessa ledamöter hade haft möjlighet att votera från hemmets trygga vrå, hade resultatet då blivit detsamma? Jag tror inte det.
Att våga ta ställning är en riksdagsledamots skyldighet, att närvara vid voteringar borde vara obligatoriskt men om tekniken kan hjälpa ledamöterna att få lite mer råg i ryggen skulle det inte skada.
Kanske kan tekniken göra politiken lite smidigare och lite ärligare.
Visst finns det en hel del frågetecken hur det hela ska ske på ett absolut säkert sätt. Politiken har flyttat in i de sociala medierna, i debattforumen på näten och i medierna på nätet. Att också rösta digitalt är ett naturligt steg i utvecklingen. Finns det en tillräckligt stark politisk vilja, går säkerhetsriskerna med all sannolikhet att minimera.
Ett annat förslag som brukar dyka upp någon gång per år är att låta riksdagsledamöterna votera digitalt. Personligen är jag kluven inför digital votering, kanske för att jag själv har erfarenhet av att vara så kallad kvittningsman för Folkpartiet. Det var till mig folkpartiets ledamöter skulle vända sig om de inte kunde närvara vid en votering, inom politiken kallas det att man ”kvittar ut sig”.
Att votera är något av det viktigaste som förtroendevald, att avslå eller bifalla nya lagar och förordningar tillhör uppdraget. Därför var det märkligt att se hur lätt många ledamöter tog voteringarna, de ville hem till barnen, de ville hinna med ett tidigare flyg och så vidare.
En ledamot ringde mig från Västindien och meddelade att hon tagit semester två veckor! Tar man så lättsamt på ett så seriöst uppdrag kan man ifrågasätta om ledamoten ska vara ledamot. Andra använder kvittningar när de inte vågar ta ställning i en fråga, smidigt eller hur? Gruppledarna använder ibland tvångsutkvittningar när de tror att någon ledamot ska gå emot partilinjen, finurligt eller?
Digital votering skulle tvinga alla ledamöter ta ställning i varenda votering, kanske skulle det också leda till att ledamoten röstar mer självständigt. Vem minns inte den dramatiska FRA-voteringen sommaren 2008, då nästan hälften av riksdagens ledamöter oförklarligt kvittat ut sig. Partipiskan ven i korridorerna och FRA-kritikerna försvann mystiskt en efter en.
Låt oss leka med tanken att dessa ledamöter hade haft möjlighet att votera från hemmets trygga vrå, hade resultatet då blivit detsamma? Jag tror inte det.
Att våga ta ställning är en riksdagsledamots skyldighet, att närvara vid voteringar borde vara obligatoriskt men om tekniken kan hjälpa ledamöterna att få lite mer råg i ryggen skulle det inte skada.
Kanske kan tekniken göra politiken lite smidigare och lite ärligare.
