Det var många ögonbryn som höjdes när internetlegenden Jon Karlung plockade in en Teliachef för att styra sitt skötebarn in i framtiden.
Det var dags för Bahnhof att växa upp, hette det då. Bolaget, kanske mest känt för att ha Piratpartiet och Wikileaks på kundlistan, behövde en myndig storbolags-vd vid rodret. I pressmeddelandet betonades Mossbergs bakgrund på Teliasonera: ”Det känns naturligt att lämna över stafettpinnen till någon med erfarenhet av den typen av bolag”, skrev Karlung.
Men när Anna Mossberg nu får ta julledigt på obestämd tid låter det annorlunda. Storbolagsambitionen är som bortblåst: ”Bahnhofs styrka har alltid varit entreprenörskapet, möjligheten till snabba förändringar av affärsmodellen och snabba anpassningar efter nya förutsättningar.”
Vad var det som hände? På nätet var slutsatsen reflexmässig. Att sätta en Teliachef på Bahnhof var dömt att misslyckas: Telia är en betongkoloss utan visioner. Bahnhof är en entreprenörsdriven uppstickare. Dessutom är ju Anna Mossberg – gud förbjude – en kvinna! De nedlåtande kommentarerna på webben är en sur bismak av den grabbiga teknikerkultur som fortfarande präglar jargongen på många svenska it-bolag. Omoget trams.
Så vem gjorde fel? Att tillsätta en vd är en av de viktigaste uppgifter en företagsstyrelse står inför. Vd ska utföra – verkställa – den inriktning som styrelsen stakat ut. När Mossberg fick jobbet i våras var budskapet glasklart. Mindre lekstuga, mer storföretag. Ett halvår senare har styrelsen gjort helt om. Inte konstigt att det gick som det gick.
Alltså: skjut inte budbäraren. Vd:ns uppgift blir omöjlig om inte styrelsen har målet klar för sig. Det var Jon Karlung som gjorde fel.
