Det är en evighetsdiskussion inom outsourcingbranschen: Vad är bäst – att dela upp leveransen i mindre delar eller att ta ett helhetsåtagande?

Molntrenden, krav på ökad flexibilitet och kortare ”time to market”, har gjort att multisourcing vunnit mark.

Men utmaningarna är många med den här modellen, låt oss därför titta närmare på den.

Ett av de viktigaste skälen till att välja multisourcing är att nischleverantörer ofta används vilket möjliggör att beställaren kan välja den bästa leverantören för varje outsourcad tjänst.

Andra fördelar som brukar nämnas på beställarsidan är kostnadsbesparingar, kortare avtalstid, lättare att konkurrensutsätta viss tjänst och att varje leverantör är direkt ansvarig mot beställaren - till skillnad mot ett helhetsåtagande där det ofta finns underleverantörer till outsourcingleverantören.

Även på leverantörssidan finns det fördelar med denna modell då det öppnar upp marknaden för mindre, specialiserade leverantörer och risken för leverantören är betydligt mindre än vid ett helhetsåtagande.

Men multisourcing kan vara en utmaning, både för beställare och leverantör.

Kraven på beställaren ökar i och med att denne i praktiken får ett helhetsansvar för uppdraget och för att koordinera samspelet mellan de olika leverantörerna. Som kund bör man därför utvärdera om man har en tillräckligt mogen organisation och kan avsätta tillräckligt med resurser. Även leverantören bör analysera kapaciteten hos beställarens it-avdelning då det påverkar leverantörens möjligheter att leverera sin tjänst.

Vid multisourcing finns det risk att ansvarsområden hamnar mellan stolarna och att beställaren själv behöver utföra aktiviteter eller betala leverantören mer för att täcka luckorna. Vid fel i tjänsten kan det även vara svårt för beställaren att fastställa hos vilken leverantör ansvaret ligger och krav kan behöva framställas mot flera leverantörer.

Leverantören kan dessutom vara obenägen att ingå avtal med en beställare som kräver tätt samarbete med andra leverantörer inom samma bransch. Ett skäl kan vara att det är svårt för leverantören att överblicka hur betungande ett sådant samarbete kommer bli. Leverantören vill heller inte riskera att tvingas dela med sig av konfidentiell information eller immateriella rättigheter till en konkurrent.

Många av de potentiella fallgroparna med multisourcing kan hanteras genom att beställaren ingår ett OLA, Operating Level Agreement, med samtliga leverantörer. Ett sådant reglerar bland annat frågor där det finns ett ömsesidigt beroende mellan parternas skyldigheter. Det kan kan även hantera leverantörernas oro avseende hantering av känslig information. Genom OLA får man en modell där det finns en viss grad av delat ansvar mellan leverantörerna för tjänstens kontinuitet.

En annan förekommande modell är att en av leverantörerna tar på sig ansvaret för gränssnitten till övriga leverantörer. Om de outsourcade tjänsterna inte fungerar som ett integrerat system kan det räcka för beställaren att vända sig till en leverantör.

Eftersom outsourcing är cyklisk till sin natur och både en helhetslösning och multisourcing har sina fördelar och avigsidor kommer förmodligen intresset mellan dessa båda modeller att fortsätta pendla. Men oavsett vilken outsourcingmodell som används måste frågor om samspel, ansvar och governance regleras tydligt i avtalen.


Johan Sahlstrand skriver krönikor på IT24 med fokus på juridiska frågor. Han är advokat och delägare på Frank Advokatbyrå med särskild inriktning på affärsjuridisk rådgivning till klienter inom media-, it- och telekom.

Denna krönika är av allmän och informativ karaktär. Läsare som har frågor med anledning av krönikan är välkomna att kontakta någon av Franks advokater.