För några veckor sedan blev den svenska spelbranschen världsnyhet, igen. Men inte så mycket för spelen i sig den här gången, utan för en genusmärkning. Med 270 000 kronor från Vinnova skulle Dataspelsbranschen undersöka möjligheterna för att ta fram en sådan att klistra på spelen.
Läs mer: Spelbranschen vill genusmärka spel
Projektledaren Anton Albin sa att han inte kände till något liknande projekt i världen.
– Vi vill vara en fyrbåk på det här området, menade han.
Nyheten väckte allt mellan beundran och ilska runt om i spelvärlden. Ungefär som förväntat alltså. Jag var kluven. Att något behöver hända står ju å ena sidan klart; spelvärlden behöver onekligen ett par sparkar i genusrumpan. Just på detta område tycks denna annars så pigga och innovativa bransch mest likt en trött gammal åsna, utan minsta lust att ta ett steg utanför den stig som det alltid trampat på.
Men ett genusmärke? Vars rätt att fästas på spelet dessutom skulle avgöras i en intern godkännandeprocess. Jag är ytterst tveksam. Risken vore ju överhängande att det bara skulle leda till ett gäng nya regler att hålla sig till, ungefär på samma sätt som dagens europeiska märkningssystem Pegi funkar.
Vill du inte ha 18-årsmärke på ditt spel? Undvik då blod, nakenhet och grovt våld.
Vill du ha genusmärke? Klä på brudarna och se till att det finns minst en spelbar kvinnlig karaktär.
Läs mer: "Spelföretagen måste ta bladet från munnen"
Inget fel i det i och för sig, men man önskar sig nog en djupare förändring än så. Jag menar, det vore ju att föredra om spelutvecklarna faktiskt fattade varför det är bra att man även kan välja att spela med kvinnliga protagonister nu och då.
Annars kan ju den där genusmärkning stämplas på vilket idiotspel som helst; den mest misogyna rövhattsstudion i stan skulle lätt kunna lösa den saken. Utan att ha fattat jota.
Till på köpet finns det redan ungefär en ziljard märken att sätta på spelen. Slår man samman alla olika märkningssystem som finns (Europa har ett, USA ett annat, Tyskland ett eget, Apple sitt, med mera, med mera) så finns det redan fler symboler än man orkar hålla reda på. Ännu en är ungefär det sista som behövs.
Vilket även Dataspelsbranschen nu verkar ha insett.
– Det blir ingen märkning. Vi vill snarare se om vi kan hitta ett stöd för hur man ska arbeta med de här frågorna i speldesign och produktion, säger branschchefen Per Strömbäck.
Snarare ett slags ISO-certifiering för genus således. Ett Genu-ISO.
Vilket i mina öron låter ungefär hundra gånger bättre. Ety de allra flesta misstag som begås, åtminstone av svenska utvecklare, handlar mer om okunskap, klantighet och slapphet snarare än djup, strukturell misogyni. Ett verktyg som låter utvecklarna göra något slags återkommande genus-reality-check av design och produktion låter faktiskt mumma.
Särskilt om man i det kan bygga in en förståelse för varför man ska undvika vissa saker och bejaka andra; det skulle ju på sikt bygga upp en genuin kunskap hos utvecklare, och på så sätt även ha potential att faktiskt påverka företagskulturer.
Just nu letar Dataspelsbranschen förebilder som andra kan lära sig av. För det finns faktiskt de som jobbar med de här sakerna, antingen strukturerat eller som bara har det i sitt dna, studior som King och Toca Boca.
Vilken skön ironi vore för övrigt inte det, om de som arbetar med spelvärldens minst prestigefyllda spel - mobilspel och barnspel - skulle visa sig sitta inne med nycklar för hur prestigebolagen ska lösa ett av sina allra mest utmanande problem?
Men det kanske mest glädjande var en annan sak Per Strömbäck sa till mig.
– Det här initiativet kommer inte från branschföreningen, utan det är önskemål vi fått från spelstudiorna. De vill bli bättre på det här, men vet inte riktigt hur. Det är det vi ska försöka hjälpa dem med.
Alltså är inte Genu-ISO ens en spark i rumpan på branschen. Det är åsnan som vill vända sig av egen kraft. Det är rent av progressivt.
Allt jag kan säga till det är: Heja!